Sjuk

Jaha i tisdags la kroppen av.

Hela tiden tycker jag att J.s hemresa skuts längre och längre bort nu bara 1 1/2 vecka men i mitt huvud har nedräkningen redan börjat så det kändes som en evighet. 

Jag har lidit av panikångest till och ifrån i några år men nu small den alltså till igen.

 Fick flera attacker i tisdags och kände att dom var mycket tätare och starkare än de varit förut, ni som någongång upplevt en panikångest attack vet hur trött man blir av dom och att få flera stycken utan att få vila mellan är jätte jobbigt och det är näst intill omöjligt att ta hand om tre barn själv. 

Mina föräldrar satt hos mig på tisdagskvällen tills Liten somnat. 

På onsdagsmorgonen var jag stålmorsan igen, tills ett bråk med Liten på gatan som slutar med att jag sitter på trottoaren  svettas, gråter och skakar dom ett asplöv.

Reser mig och fortsätter till dagis. Ler, skrattar och pratar med andra föräldrar. 

På tåget smsar jag min goa kollega och säger att jag blir sen för jag måste vila på centralen en stund innan jag går till jobbet. Hennes svar är självklart 

"-ska du verkligen till jobbet?" 

"-JA" skriker mitt huvud jag vill inte ge upp!!!!!

Senare på dagen får jag ett meddelande av min man som så många gånger förut läst mina tankar och skriver 

"du ger inte upp, ta hand om dig tills jag kan"

Jag ringer och får en tid på vårdcentralen.

Efter samtal och provtagningar har jag fått ångestdämpande och lugnande vid behov+ en psykologtid (om fyra veckor)

Men orden "Du kommer få svårt att bli hel så länge du är själv" klingar i mitt huvud

när jag går där ifrån..... 

Jag är så otroligt lycklig som har mina föräldrar som aldrig lämnar min sida.

När jag pratar med J på kvällen ville jag bara vråla:

"-KOM HEM JAG ÄR SJUK"

Det gjorde jag inte, hade han kunnat skulle han kommit....